pussitos

Vad är värdefullt för dig? för det verkar inte vara samma saker som har fullt i värde stapeln för mig.

 

Frågan är om det finns något av värde kvar att försöka rädda?

"Det känns som jag bara håller kvar vid massa tankar, känslor, minnen, som aldrig kommer tillbaks igen. Det känns inte så jävla bra att fastna i det här träsket IGEN." - vi är verkligen samma min underbara vän, citerade din dagbok från en dag som bara passar så bra idag.

 

igen, igen, igen, igen- härifrån till evigheten. ja. jo. jag vet.

jag är fullt medveten om att jag slutat röra mig, jag står still, jag har blivit en sån, eller. man kanske inte kan vara nått som man inte är, förhoppningsvis så rör jag mig fortfarande även om det är så att sekunder känns som år, även om det går långsamt och jag inte kommit särskilt långt, så ska ju resan vara grejen och inte målet eller? mjoo kanske ere så.

jag orkar inte bry mig, jag vet ju att svaret blir 42, men vad är frågan då?

spelar det någon roll om man vet vad livet går ut på? om man förstår att allt egentligen är en psykopatiska lek och vi styrs likt marioett dockor och typ dödas med råttgift, om spöken finns, om du älskar mig eller inte, om alla förstår att kärlek är ett galet påhitt precis som allt annat. man blir ju inte lcykligare för det. det är inte kunskap som gör dig lycklig. det är alla verben , allting du gör som får dig att bli lycklig. eller nått åt det hållet. skulle jag vilt gissa på. jag tror det handlar om att göra saker och uppleva skaer s.k "känna" saker.

jag vill inte veta meningen med livet, jag behöver nog inte veta, vad ska jag med svaret till?det kanske skulle stilla några timmar av undran men de skulle bara fyllas med mer frågor och förundran. det tar ju inte slut, jag skulle säkert bli en flundra i mtt nästa liv, bara för att jag inte kunde sluta undra, ja säkrerligen. så ta del av det lilla jag vet, tror mig veta, du vehöver inte någon mening med livet,alla skapar sin egna. om man känner att man inte bara kan face it.hard and cold, bara möta tårarna som rinner längs kinden när jag tänker på att du inte ens bryr dig längre, att klara av det utan att ställa sig själv frågan varför?

för det kommer aldrig, aldrig finnas ett svar som är tillfredställande nog, nej sorgligt nog aldrig.

  men vi kommer säkert att fortsätta leta menningar just för att vi inte har något bättre för oss, eller har vi?