pussitos

Det är revulotion i min kropp just nu, hjärtat har inbördeskrig(hurt part vs good memory part) och tillsammans ska dessa två allianser försöka besegra min hjärna, the almighty som den alltid vill tro sig, mitt förnufts klara och starka berg låter sig inte besegras av dom svallande känslorna. ELLER!?

Efter varje gång du gör något dumt, varje gång du prickskjuter mig eller häller syra i min själ bygger jag upp min stora fina  mur alldelles ifrån grunden, med dom bästa råvarorna en mur kan ha och med det starkaste superlimmet som finns. Och ändå krossar du den. Du  frågar ingenting, kör bara in med din stora pansarvagn och jämnar allt i din väg, varenda litet liv du ser mördar du totalt och sen lämnar du mitt land helt sönderbombat och öde, törstande efter en revulotion du så länge har lovat mig men som alltid visar sig vara lögner. jag har dig under min hud just nu, min kropp anpassar sig efter dig likt ett bergsvalv får fåror efter dom många droppar som faller på. Skillnaden är bara att jag inte är ett bergsvalv, jag är mer som nån kornig sten som kommer nötas bort med tiden om du fortsätter såhär. Jag är en glasspinne du lämnat ute i solen till mitt öde, i bästa fall hinner kanske nåra getingar uttnyttja det sista av mig som finns kvar innan det bara är någon kletig död hinna left. Snälla gör inte såhär, ut ur min säng, bort från mitt synfält, ställ in ditt sikte på något annat håll, jag äger ingen skyddsväst mot dina kulor, go conquer someone elses land.//strössel